Den unga mannen som kommer mot mig kravalar på alla fyra, på händer och fötter. Hans kropp är förvriden, han kan nog omöjligt räta ut sig. Men han tar sig ändå fram vant på Saigons gator, på det enda sättet han någonsin har kunnat ta sig fram på. Jag viker undan blicken, vet inte var jag ska titta. Vågar inte möta hans blick. Den unga mannen är inte den enda vars kropp inte ser ut som den borde här i Ho Chi Minh City. Efter enbart några timmar i staden inser jag att det omöjligt kan bero på en slump eller på en olycklig tillfällighet och någonstans inom mig vet jag att så inte heller är fallet. Jag får det senare under dagen bekräftat för mig, under ett besök på krigsmuseet, eller museet för krigsbrott som det tidigare hette. En av avdelningarna visar foton på människor som har drabbats av Agent Orange, vilket är ett kemiskt ämne som USA använde för att komma åt gerilla trupper under kriget. Runt 140 miljoner liter Agent Orange sprutades ut, framförallt här i södra Vietnam. Och det var ju självklart inte bara Gerilla trupper som drabbades utan hela byar med oskyldiga människor. Giftet påverkar inte bara de som utsatts direkt för det, utan även generationen efter och generationen efter det. Det har medfört att det fortfarande idag, 36 år efter krigsslutet så föds fortfarande barn med grova missbildningar, barn som kommer att få kämpa för att få uppleva ett så när som på normalt liv och många kommer komma i närheten av att uppleva det som barndomen handlar om.

Vi vandrar vidare på krigsmuseet. Jag slås av hur mycket ondska och grymhet det finns, och är oförmögen att kunna förstå vad det är som får en människa att rättfärdiga vissa handlingar för sig själv. Hur kan någon sjunka så otroligt lågt?  Bilder så starka att ögonen tårar sig och att magen knyter sig täcker väggarna. Vapen och tortyrredskap visas upp, med tillhörande sakliga beskrivningar om hur de användes för att tortera människor. Efter andra världskriget sa vi till oss själva att låt det aldrig hända igen. Lär vi människor oss aldrig, blir våra metoder bara grymmare? Finns det hopp om en fredlig framtid? Jag hoppas det.

Och Vietnam blickar framåt. Landet och dess befolkning glömmer inte, men vill ändå se framåt.  Än är jordbruk en av de absolut viktigaste näringarna för landet, som är en av världens största ris exportörer. På Ho Chi Minhs gator vimlar det av turister. Familjer, unga par och backapackers blandas med över fem miljoner motorcyklar. Västerlänningar äter Pho (vietnamesisk nudelsoppa) och pannkakor, besöker museeum och platser från kriget och fasas över historien och det förflutna.

Jag tror att det inte finns några vinnare eller förlorare i krig.  Bara en väldigt massa förlorare. Jag hoppas att vi som idag besöker alla dessa kvarlämningar från vad vi människor orsakade under 1900-talet, här i Vietnam så väl som på andra platser runt om i världen, sakta steg för stag, kan bidra till en lite bättre, fredligare och snällre värld som accepterar och förlåter, för då kan vi gå vidare, in i nästa år mot en förhoppningsvis ljus framtid...