Svensk sommar är oberäknelig. När solen skiner finns det få saker som slår en heldag i skärgården. Dock är dessa dagar ganska få räknade och resterande delen av sommaren får man underhålla sig bäst man kan. Idag har jag bakat en helt fantastisk rabarberpaj.. Receptet följer här nedan och kommer ifrån tidningen buffé (dock med vissa småändringar).
Du behöver:
ca 10 Rabarber
3/4 dl ljust muscovado socker
1 msk maizena
-----
125 gram smör
1 3/4 muscovado socker
70 g pekannötter (el cashewnötter, funkar lika bra!)
2,5 dl mjöl,
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 krm salt
Sätt ugnen på 200 grader, skiva rabarberna i lagom bitar (ca 2 cm). Blanda med maizenamjöl och muscovado socker.
Blanda ihop alla torra ingredienser. Finfördela det rumsvarma smöret. Blanda väl med händerna till en deg. Sprid rabarberna i en form, täck med degen (tänk smulpaj). Servera med jordgubbar och en liten klick av godaste Häagen-Dazs vaniljglass..
Och så blev även detta en bra sommardag, om än inte så solig..
söndag 19 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
En kärlekshistoria?
Karin Wallén, en av mina absoluta favoritkrönikörer skriver i Vagabond om kärleksförhållande med städer. Jag känner igen mig så otroligt väl. Vissa städer lockar, andra tar det ett bra tag innan man känner sig hemma i och somliga städer blir man blixtförälskade i.
Jag är ganska anpassningsbar. Det tar inte allt för lång tid för mig att känna mig hemma i en ny stad. Att vandra runt planlöst är något av det bästa som finns och de där tillfällena då man kan sätta sig och ta en kopp kaffe och titta på människor är fantastiska... Att gå vilse i några timmar för att sedan hitta tillbaka dit jag började och hamna "off the beaten track" som det så fint kallas och se hur vardagslivet går sin gilla gång för människorna i staden är spännande. Att låtsas att man är en av dem och att staden är lika mycket min som den är deras sätter lite extra krydda på resandet.
Göteborg har alltid varit hemma, det är en stad som jag alltid tagit föregiven. Sedan jag flyttade söderut till Helsingborg har dock jag börjat se Göteborg med nya ögon. Staden känns betydligt större nu när jag bara besöker den då och då. Att vandra mot Heden genom Vasastan en sen försommarkväll och känna doften av syren och sommarnatt blandas med ljuden från en spårvagn är oslagbart, det är hemma. Samtidigt har även Helsingborg kommit allt bli en stad som jag ser som hemma. GA torg, Gröningen, Viskängen är platser som alla på något sätt har blivit en viktig del av mig och mitt liv.
Även ute i världen finns städer jag har gjort till mina. Valencia var svårflirtad. Två veckor tog det innan jag föll. Den första tiden var det kallt och regnigt. Min väska blev stulen stulen och jag kämpade med spanskan. Men så kom värmen och jag slapp ligga vaken och huttra om nätterna och innan jag viste ordet av så var staden min. Kärleksrelationen var ett faktum.
Mitt första möte med Auckland på Nya Zealand var inte heller speciellt hett. Inte mitta andra möte heller för den delen. Vi var fattiga backpackers som inte hade råd att äta på restaurang och som var mer sugna på sydöns äventyr. Aukland kändes som ett nödvändigt stopp på vägen. Men jag kom tillbaka och då såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Underbara människor, bra uteliv, underbara restauranger. Inom loppet av en vecka hade jag skaffat mig en kaffebar, ett aw-ställe, ett supermarket.. Jag blev kiwi innan jag själv visste ordet av. Förhållandet var kort med intensivt och efter två månader var det dags att lämna staden.
Sydney kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer ihåg hur Hanna och jag vandrade längs med strandpromenader, drack drinkar i Darling Harbour och sa till oss själva att här ska vi plugga eller jobba en dag...
Sen finns ju alla korta förhållanden, de som knappt hann börja innan de slutade. New York var lika kosmopolitiskt som jag föreställt mig, Rio var exotiskt och lite farligt men lockande, Havanna slitet men vackert och salsa rytmerna kändes ända in i själen, dygnet runt, var man än gick. Parimaribo var oväntat, Queentown en adrenalinjunnkies dröm, Singapore multikulturellt och fascinerande. Jacksonville tråkigt och Charleston charmig. Charleroix var grått, London mysigt, Papetee smutsigt.
Alla dessa städer har präglat mig och min syn på vad jag vill ha, vad jag söker i en stad. Jag gör listor och funderar. Kommer jag någonsin slå mig ner för gott någonstans? Snart ska jag ut på resande fot igen och lämna syrenerna och spårvagnarna i Göteborg. Snart ska jag uppleva nya kärleksförhållanden med nya städer. Oj vad jag inte kan vänta!
Fair winds
Jag är ganska anpassningsbar. Det tar inte allt för lång tid för mig att känna mig hemma i en ny stad. Att vandra runt planlöst är något av det bästa som finns och de där tillfällena då man kan sätta sig och ta en kopp kaffe och titta på människor är fantastiska... Att gå vilse i några timmar för att sedan hitta tillbaka dit jag började och hamna "off the beaten track" som det så fint kallas och se hur vardagslivet går sin gilla gång för människorna i staden är spännande. Att låtsas att man är en av dem och att staden är lika mycket min som den är deras sätter lite extra krydda på resandet.
Göteborg har alltid varit hemma, det är en stad som jag alltid tagit föregiven. Sedan jag flyttade söderut till Helsingborg har dock jag börjat se Göteborg med nya ögon. Staden känns betydligt större nu när jag bara besöker den då och då. Att vandra mot Heden genom Vasastan en sen försommarkväll och känna doften av syren och sommarnatt blandas med ljuden från en spårvagn är oslagbart, det är hemma. Samtidigt har även Helsingborg kommit allt bli en stad som jag ser som hemma. GA torg, Gröningen, Viskängen är platser som alla på något sätt har blivit en viktig del av mig och mitt liv.
Även ute i världen finns städer jag har gjort till mina. Valencia var svårflirtad. Två veckor tog det innan jag föll. Den första tiden var det kallt och regnigt. Min väska blev stulen stulen och jag kämpade med spanskan. Men så kom värmen och jag slapp ligga vaken och huttra om nätterna och innan jag viste ordet av så var staden min. Kärleksrelationen var ett faktum.
Mitt första möte med Auckland på Nya Zealand var inte heller speciellt hett. Inte mitta andra möte heller för den delen. Vi var fattiga backpackers som inte hade råd att äta på restaurang och som var mer sugna på sydöns äventyr. Aukland kändes som ett nödvändigt stopp på vägen. Men jag kom tillbaka och då såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Underbara människor, bra uteliv, underbara restauranger. Inom loppet av en vecka hade jag skaffat mig en kaffebar, ett aw-ställe, ett supermarket.. Jag blev kiwi innan jag själv visste ordet av. Förhållandet var kort med intensivt och efter två månader var det dags att lämna staden.
Sydney kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer ihåg hur Hanna och jag vandrade längs med strandpromenader, drack drinkar i Darling Harbour och sa till oss själva att här ska vi plugga eller jobba en dag...
Sen finns ju alla korta förhållanden, de som knappt hann börja innan de slutade. New York var lika kosmopolitiskt som jag föreställt mig, Rio var exotiskt och lite farligt men lockande, Havanna slitet men vackert och salsa rytmerna kändes ända in i själen, dygnet runt, var man än gick. Parimaribo var oväntat, Queentown en adrenalinjunnkies dröm, Singapore multikulturellt och fascinerande. Jacksonville tråkigt och Charleston charmig. Charleroix var grått, London mysigt, Papetee smutsigt.
Alla dessa städer har präglat mig och min syn på vad jag vill ha, vad jag söker i en stad. Jag gör listor och funderar. Kommer jag någonsin slå mig ner för gott någonstans? Snart ska jag ut på resande fot igen och lämna syrenerna och spårvagnarna i Göteborg. Snart ska jag uppleva nya kärleksförhållanden med nya städer. Oj vad jag inte kan vänta!
Fair winds
tisdag 14 juni 2011
Göte-la-borg
Efter en intensiv helg är jag nu hemma hos mina föräldrar i Öjersjö igen. Jag har städat ur hela min fina lägenhet och igår lämnade jag över nycklarna till hyresgästen som nu skall förvalta den under det kommande halvåret. Så nu sitter jag hemma i soffan i Öjersjö. Adressen är ändrad och jag är numera officiellt göteborgare igen.
Det är en hel del som ska fixas inför en utlandstermin. Sakta men säkert börjar dock saker falla på plats. I morse fick jag reda på att min ansökan om studiemedel blivit godkänd, skönt. Visum är klara och flygbiljetten likaså.. Nu är det bara småsaker på att göra listan som fortfarande behöver fixas..
Jag räknar dagarna till resan men försöker njuta så mycket som möjligt av att vara ledig. Njuta av den svenska sommaren. Jag har dock inte lyckats komma in i den där riktiga ledighetskänslan än. Jag tror inte att jag tillåter mig själv att änna att jag har semester. Ändå har över en vecka av "sommarlovet" redan passerat...
Det är en hel del som ska fixas inför en utlandstermin. Sakta men säkert börjar dock saker falla på plats. I morse fick jag reda på att min ansökan om studiemedel blivit godkänd, skönt. Visum är klara och flygbiljetten likaså.. Nu är det bara småsaker på att göra listan som fortfarande behöver fixas..
Jag räknar dagarna till resan men försöker njuta så mycket som möjligt av att vara ledig. Njuta av den svenska sommaren. Jag har dock inte lyckats komma in i den där riktiga ledighetskänslan än. Jag tror inte att jag tillåter mig själv att änna att jag har semester. Ändå har över en vecka av "sommarlovet" redan passerat...
torsdag 9 juni 2011
Om offentlighet.
Jag har smygbloggat här de senaste månaderna. Inte för att jag har något att dölja, även om bloggen är ganska personlig, utan snarare för att jag inte haft något behov av att visa upp vad det är jag skriver om. Jag har mest skrivit som en slags uppvärmning inför resan. För att komma igång med skrivandet efter att mest ha skrivit akademiskt under de senaste åren.
Jag har emellertid inte bestämt om det blir denna blogg som kommer att användas som mitt främsta kommunikationsverktyg med omvärlden och Sverige under resan. Det var enklare förr, färre valmöjligheter. Först kom massmailen, sen resedagboken. Under de senaste fem åren har ett antal resesajter ploppat upp på webb-himlen: backpacking.se och vagabonds egna reseforum är bara några exempel och det finns säkert många många fler. Och så alla dessa hundratusentals resebloggar. Vad ska man välja egentligen? Kanske blir det fler än en kommunikationskanal denna gång. Vi får helt enkelt se.
Om bloggar i sig kan man diskutera fram och tillbaka. I grund och botten tror jag att det handlar om att så länge du inser att allt du skriver finns kvar, att det är något du står för, ja då är det lugnt. Det är ju ingen som kan tvinga någon annan att läsa en blogg utan man kan precis som en tidning läsa det man är intresserad av.. vilket är kanon! I takt med resebloggarna framväxt får också allt fler chansen att testa på drömyrken som resejournalist, vilket leder till många spännande skildringar om platser när och fjärran.
Jag kommer under kommande halvår att använda denna blogg som just en resedagbok. Här kommer bilder publiceras, texter skrivas och tankar ventileras. Jag är ganska säker på att inläggen kommer att vara från några få rader till hela uppsatser av text. Jag skriver för mig själv och för att mina nära och kära ska ha möjlighet att ha någon slags koll på vad jag håller på med. Jag hoppas att du som råkar hamna här får en riktigt trevlig läsning. Kommentera gärna, det uppskattas alltid...
Fair winds
Jag har emellertid inte bestämt om det blir denna blogg som kommer att användas som mitt främsta kommunikationsverktyg med omvärlden och Sverige under resan. Det var enklare förr, färre valmöjligheter. Först kom massmailen, sen resedagboken. Under de senaste fem åren har ett antal resesajter ploppat upp på webb-himlen: backpacking.se och vagabonds egna reseforum är bara några exempel och det finns säkert många många fler. Och så alla dessa hundratusentals resebloggar. Vad ska man välja egentligen? Kanske blir det fler än en kommunikationskanal denna gång. Vi får helt enkelt se.
Om bloggar i sig kan man diskutera fram och tillbaka. I grund och botten tror jag att det handlar om att så länge du inser att allt du skriver finns kvar, att det är något du står för, ja då är det lugnt. Det är ju ingen som kan tvinga någon annan att läsa en blogg utan man kan precis som en tidning läsa det man är intresserad av.. vilket är kanon! I takt med resebloggarna framväxt får också allt fler chansen att testa på drömyrken som resejournalist, vilket leder till många spännande skildringar om platser när och fjärran.
Jag kommer under kommande halvår att använda denna blogg som just en resedagbok. Här kommer bilder publiceras, texter skrivas och tankar ventileras. Jag är ganska säker på att inläggen kommer att vara från några få rader till hela uppsatser av text. Jag skriver för mig själv och för att mina nära och kära ska ha möjlighet att ha någon slags koll på vad jag håller på med. Jag hoppas att du som råkar hamna här får en riktigt trevlig läsning. Kommentera gärna, det uppskattas alltid...
Fair winds
tisdag 7 juni 2011
Att packa ihop sitt liv..
Badrummet är renskrubbat. Köket likaså. Lådor och skåp är tömda och skafferiet gapar tomt. Imorgon går tåget hem mot mitt älskade Göteborg, från staden som har kommit att bli mitt hem, Helsingborg.Till helgen kommer jag tillbaka till Skåne, med då enbart för att packa ihop det allra sista. Om exakt en månad är vi påväg mot LA.. Tiden går galet fort när man har roligt. För roligt har jag haft det. Det har varit två riktigt bra år och jag har för första gången på ganska länge stannat mer än några månader på samma plats. Och har trivts. Men nu har det börjat klia i resenerven och det ska bli riktigt underbart att ge sig iväg igen,
Nackdelen med att flänga runt är att säga hejdå till människor. Alla dessa avsked... Att säga vi ses snart igen, när man vet att det kommer att gå ett halvår tills nästa gång är jobbigt, samtidigt som ett halvår inte är något alls och att med de flesta vänner som verkligen betyder något tar det inte mer än några få minuter, sen känns allt som vanligt gen, så som det alltid känts. Men det tär.
Idag har vi bokat hostel. Det är bara en månad kvar tills det att vi beger oss. Men först väntar en härlig Juni..
Nackdelen med att flänga runt är att säga hejdå till människor. Alla dessa avsked... Att säga vi ses snart igen, när man vet att det kommer att gå ett halvår tills nästa gång är jobbigt, samtidigt som ett halvår inte är något alls och att med de flesta vänner som verkligen betyder något tar det inte mer än några få minuter, sen känns allt som vanligt gen, så som det alltid känts. Men det tär.
Idag har vi bokat hostel. Det är bara en månad kvar tills det att vi beger oss. Men först väntar en härlig Juni..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)