Den unga mannen som kommer mot mig kravalar på alla fyra, på händer och fötter. Hans kropp är förvriden, han kan nog omöjligt räta ut sig. Men han tar sig ändå fram vant på Saigons gator, på det enda sättet han någonsin har kunnat ta sig fram på. Jag viker undan blicken, vet inte var jag ska titta. Vågar inte möta hans blick. Den unga mannen är inte den enda vars kropp inte ser ut som den borde här i Ho Chi Minh City. Efter enbart några timmar i staden inser jag att det omöjligt kan bero på en slump eller på en olycklig tillfällighet och någonstans inom mig vet jag att så inte heller är fallet. Jag får det senare under dagen bekräftat för mig, under ett besök på krigsmuseet, eller museet för krigsbrott som det tidigare hette. En av avdelningarna visar foton på människor som har drabbats av Agent Orange, vilket är ett kemiskt ämne som USA använde för att komma åt gerilla trupper under kriget. Runt 140 miljoner liter Agent Orange sprutades ut, framförallt här i södra Vietnam. Och det var ju självklart inte bara Gerilla trupper som drabbades utan hela byar med oskyldiga människor. Giftet påverkar inte bara de som utsatts direkt för det, utan även generationen efter och generationen efter det. Det har medfört att det fortfarande idag, 36 år efter krigsslutet så föds fortfarande barn med grova missbildningar, barn som kommer att få kämpa för att få uppleva ett så när som på normalt liv och många kommer komma i närheten av att uppleva det som barndomen handlar om.

Vi vandrar vidare på krigsmuseet. Jag slås av hur mycket ondska och grymhet det finns, och är oförmögen att kunna förstå vad det är som får en människa att rättfärdiga vissa handlingar för sig själv. Hur kan någon sjunka så otroligt lågt?  Bilder så starka att ögonen tårar sig och att magen knyter sig täcker väggarna. Vapen och tortyrredskap visas upp, med tillhörande sakliga beskrivningar om hur de användes för att tortera människor. Efter andra världskriget sa vi till oss själva att låt det aldrig hända igen. Lär vi människor oss aldrig, blir våra metoder bara grymmare? Finns det hopp om en fredlig framtid? Jag hoppas det.

Och Vietnam blickar framåt. Landet och dess befolkning glömmer inte, men vill ändå se framåt.  Än är jordbruk en av de absolut viktigaste näringarna för landet, som är en av världens största ris exportörer. På Ho Chi Minhs gator vimlar det av turister. Familjer, unga par och backapackers blandas med över fem miljoner motorcyklar. Västerlänningar äter Pho (vietnamesisk nudelsoppa) och pannkakor, besöker museeum och platser från kriget och fasas över historien och det förflutna.

Jag tror att det inte finns några vinnare eller förlorare i krig.  Bara en väldigt massa förlorare. Jag hoppas att vi som idag besöker alla dessa kvarlämningar från vad vi människor orsakade under 1900-talet, här i Vietnam så väl som på andra platser runt om i världen, sakta steg för stag, kan bidra till en lite bättre, fredligare och snällre värld som accepterar och förlåter, för då kan vi gå vidare, in i nästa år mot en förhoppningsvis ljus framtid...

Ho Chi Minh 29/12

Vi har kommit fram till Vietnam efter några lugna och härliga stranddagar på ön Pangkor , belägen några timmars bussfärd norr om KL. Besöket där blev kanske inte precis som vi tänkt oss. Hotellet som vi tillbringade tre nätter på var som sagt ett spännande ställe, som nog sett sina bästa dagar för ganska många år sedan. Hotellet låg inte heller på ön Pangkor, utan på fastlandet, i den lilla byn Lumut.  Det var inte många andra västerländska turister där.. Spännande upplevelse var det i alla fall och färjan över till Pankor tog inte mer än en halvtimme, så det var enkelt att åka över dit. Vi solade, badade i det varma vattnet, läste ännu mer böcker, hyrde scooter och fortsatte vår kulinariska resa och provade flertalet intressanta lokala maträtter. Speciellt för den lilla orten Lumut var även att de sålde fiskmat. Överallt. Alla som någon gång haft akvariefiskar hemma vet att denna mat inte sprider den ljuvaste av dofter. I Lumut luktade det fiskmat överallt och man kunde köpa storpack med kilovis av olika sorter om man så ville...Som sagt, spännande ställe.

Igår tillbringade vi i stort sett hela dagen på resande fot. Vi lämnade vårt hotell på morgon, tog bussen till KL, taxi till centralstationen vidare med tåg mot flygplatsen, flyg till Vietnam där det gick väldigt lätt att ta sig in i landet, och taxi till vårt hotell.

Efter första dagen här är jag fylld med intryck. Det är en spännande stad, en stad som aldrig verkar sova (i alla fall med tanke på allt tutande som hållt mig vaken i natt). Jag har aldrig sett så många motorcyklar gatorna, det är en näradödenupplevelse varje gång man försöker korsa en större väg och det var längestedan jag blev så otroligt berörd av ett museeum som jag blev av krigs-minnes museeumet.

Men mer om vår första dag här kommer inom kort, nu ska vi snart ut och äta middag. Ska som alltid bli spännande att se vad vi kan hitta för mat ikväll!

Lumut, 25 december 2011

Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig när man reser, i alla fall inte när man är ute på backpackerresa, bor på budget hotell och planeringen/framförhållningen inte är den mest detaljrika. Men det är ju också det som är charmen, det är det som jag brukar sakna allra mest när vardagen blir lite för grå hemma i Sverige, just den här osäkerheten. Att vakna på morgonen och inte ha någon aning om vad dagen skall komma att bjuda på, en osäkerhet som jag tror har lockat människor i alla tider att ta sig ut ur sin ”bekvämlighets zon” och kasta sig ut i det mer eller mindre okända. Jag tror att det är då vi känner att vi lever och det är då jag känner att jag bäst kan uppskatta nuet och leva för dagen. Det är också det jag tror att många resor i grund och botten handlar om, samt att utmana sig själv och våga vad man aldrig skulle gjort hemma i den trygga vardagen.

Vi hade inte speciellt höga förväntningar på Julafton, bristen av julkänslor under december månad har ju varit högst frånvarande (trots att köpcentrum, gator och torg har varit pyntade med granar och renar i alla dess färger och former vart man än kommer). Julafton blev i all fall en väldigt bra dag innehållande Starbucks frukost med god och julig latte, en tur till vår svenska stolthet IKEA för en svensk köttbullelunch, cocktails i en skybar samt lekar och malaysisk buffé på hostellets egna julfest. En väldigt bra men ack så annorlunda jul alltså…

På juldagens morgon var det dags för oss att lämna KL och ta oss vidare, mot nya mål. Vår brist av planering (som sagt) bidrog ju till att vi för nån vecka sedan insåg att alla budget hotel, b&b, homestays, guesthouse och hostel på Langawi och de andra lite mer kända platserna här i Malaysia var fullbokade just de här dagarna. Vi chansade därför och bokade hotel på (vad vi trodde vara på ön) Pangkor, vilken inte nämnts i en enda guidebok men enligt några sidor på internet skall vara en himla trevlig  och fin ö. Innan vi lämnade KL skulle jag kolla bokningen en sista gång, och insåg då att hotellet vi bokat låg på fastlandet, och inte alls på ön Pangkor. Inte för att vi hade så många alternativ när vi bokade, detta var ett av de få lediga hotellen i hela Malaysia… Vi tog i alla fall bussen till Lumut, som är beläget cirka fyra timmar norr om KL, och från busstationen tog vi taxi till hotellet (som visade sig ligga cirka 7 min promenad från busstationen, får väl se de som välgörenhet till taxichauffören som tog ut ett ordentligt överpris på 10 RM, ca 22 kronor för den korta sträckan).  Vi åt en billig och god lunch och konstaterade att vi nog är de enda ”utlänningarna” på hela den här lilla orten. Men vi bor bara en kort promenad från färjan, så imorgon blir de förhoppningsvis lite strand, sol och bad på Pangkor.

Så som sagt, det blir aldrig som man tänkt sig. Hotellet som vi bor på nu påminner mer om den brittiska komediserien Fawlty Towers än en charterresort från en fritidsresorkatalog. Här finns ingen bamseklubb eller svensk meny, istället finns en skylt om att man inte får ta med sig sina kaniner eller hönor till poolområdet, och på rummet finns en påminnelse att om man vill köpa med sig papperskorgen eller askkoppen som souvenir får man betala 20 respektive 40 RM för dessa objekt. 

Det blir aldrig som man tänkt sig, eller det kanske snarare är så att man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig när man reser runt och tillbringar högst några dagar i varje säng. Det enda man kan göra för att skapa sig någon slags förnimmelse över vad som komma skall är att bygga på tidigare erfarenheter och upplevelser, och använda sin fantasi skapa sig en bild över nästa ställe. Men bara för att det inte blir som man tänkt sig från början innebär inte att det nödvändigtvis blir sämre, istället tror jag att det handlar det om att varje dag bjuder på ett nya upplevelser och går man in med öppna sinnen så blir varje dag ett nytt äventyr.

På väg mot IKEA!

Poser...

Ett annorlunda sätt att tillbringa julafton på!

Stolta vinnare i diverse tävlingar på hostellet.. Tävlingsmänniska? Jag? Nej då...

Tween towers

Julbord 2011

God Jul från KL!

Published with Blogger-droid v2.0.1

Lille julafton..

Det har varit en intressant dag idag.

Jag vaknade vid åtta och kände mig betydligt bättre än vad jag gjort de senaste dagarna. Äntligen redo för en heldag i KL. Jag åt frukost på hostellet, vitt bröd och en haselnötpulverlatte (som jag fått som smakprov på gatan i Singapore, gratis är gott som vi  studenter säger).

När Lina vaknade tog vi oss via tunnelbana och tåg till Batu Caves vilket är ett antal  imponerande limestensgrottor som ligger en bit utanför centrum. Vi gick sakta upp mot grottorna, trappsteg för trappsteg. Det var en härlig blandning människor vid Batu Caves denna dag, allt från backpackers i shorts och linne, familjer på utflykt och  indier iklädda finaste sarisen. När vi kommit en bit upp för den långa trappan så vek vi av för att ta en närmare titt på Dark cave. Överallt var det apor. Jag gick lite före Lina, båda med kamerorna redo (såklart, fotonördar som vi är). Plötsligt hörde jag Lina skrika till. Hon hade blivit biten av en apa! Att de är närgångna ibland får man ju räkna med, men att de bits! Det är ju inte helt okej. Lina fick såret tvättat av några guider och vi tänkte inte så mycket mer på det.

 Efter en stund i grottorna gav vi oss tillbaka mot stan. Jag klev av vid den gamla järnvägsstationen stationen för att ta igen lite sighseeing som jag missad de första dagarna när jag var sängliggande. Jag började med att hamna mitt i national islamic center under fredagsbönen (samlingsbönen för muslimer som har en speciell religiös betydelse). Överallt var det böneutropp och män klädda i vida byxor och långa skjortor. Jag var den enda kvinnan i närheten, och att jag dessutom var klädd i korta skjorts och linne bidrog väl lite till att jag inte kände mig helt bekväm i situationen. Inte för att jag fick några onda blickar eller ord mot mig, det var bara känsla av att vara lite fel. Så jag vandrade vidare, mot den botaniska trägården. Det kändes väldigt exotisk där jag gick på de små stigara och runt omkring hörde jag böneutropp från minareterna runt om i KL.

När jag kom fram till den stora dammen trängdes (bokstavligt talat) bröllopsparen för att ta foton. På ett område som inte var större än en fotbollsplan såg jag cirka 8 par med varsin fotograf. Jag strosade vidare genom parken. På väg tillbaka villade jag bort mig, hamnade mitt på en ganska stor väg, blev eskorterad genom ett gigantiskt byggnadsområde och lyckades till slut ta mig tillbaka till china town. Jag nästan sprang till central market för att få lite mat i mig. Upptäckte att jag hade missat ett SMS från Lina. Hon hade googlat på apbett och insett att apor bär på rabies så hon hade tagit sig till första bästa sjukhus. Jag mötte henne på hostellet och vi åkte till en andra vårdcentral för att fixa en annan spruta. Den hade de inte, men det ska räcka med den första sorten. Fem sprutor måste hon ta totalt under kommande två månader. Nedrans apa!

Så det blev en väldigt annorlunda 23 december detta år. I morgon är det julafton, tänka sig. Får se vad den dagen har att bjuda på och om tomten hittar hela vägen till Kuala Lumpur. Jag är lite tveksam, men har inte gett upp hoppet än.

Så kära familj, underbara vänner och ni andra härliga personer som läser denna blogg. En riktigt, riktigt god, mysig och fantastisk Jul på er, var ni än befinner er på vår vackra jord (bara en liten hint så här på slutet, jag skulle bli väldigt glad för en liten julhälsning! Jag saknar ju nämligen just dig!).

Julkramar i mängder

KL-time

Det känns som att regn är ett återkommande tema hittills på denna resa. Jag tror inte att vi har varit på ett enda ställe där det inte regnat. Men men. Det går ju liksom inte att påverka vädret, hur gärna man än vill. Det är ju i alla fall varmt ute så vad gör väl lite regn, egentligen...

Idag orkade jag mig upp från min säng. Vi tog en sväng in på central market och sen tog vi metron in mot  de 451,9 meter höga Petronas tween towers som enligt wikipedia är världens 7e högsta skyskrapa. På grund av regent bestämde vi oss för att stanna i köpcentrumet nedanför tornen, vi gick i affärer och köpte starbucks kaffe. Till lunch åt jag vitt ris för att vara snäll mot min stackars mage. Det kostade mig två kronor. Ja man bli ju inte ruinerad i detta land.

Eftermiddagsunderhållningen bestod av Bio, Sherlock Holms föll valet på idag..

En bild säger mer än 1000 ord: Årskrönika 2011

Året började med härlig nyårsfest på Söder, regn och rusk utomhus och vi dansade natten lång

I mitten av januari bar det iväg till Åre för en fantastisk skidresa med härliga vänner

I slutet av mars åkte jag tillsammans med mina underbara Charlottor till London. Grymt bra weekend!

En tripp till Köpenhamn med bästa Agorastyrelsen

En av alla temasittningar

Härlig tripp i vackra våriga skåne

Tackfest med Agora

En klassresa till Estland

Underbar dag på Marstrand med finaste Hanna

Påväg mot midsommarfirande

Besök hos Hanna i ett kallt och vintervackert Uppsala

Los Angeles

Fiji!

There is no place like the Gold Coast...

Vilket år det har varit! Jag tittar från bilderna och minns alla fantastiska stunder jag har delat med underbara människor. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Tack alla underbara vänner och min fina familj för att ni finns där, för att ni är dem ni är och för att ni förgyller mina dagar, gång på gång. Tack!

Jag ligger på hostelrummet i Kuala Lumpur och tycker synd om mig själv. Finns det något tråkigare än att inte må bra? Jag sov 12 timmar i natt och jag tror att febern från igår har lagt sig något. Har fördrivit de senaste timmarna med lite rese-reserach inför kommande resmål samt tittat på YouTube klipp på gamla julkalendrar och lite Skavlan på svt play. Jag orkar inte ta mig an något annat, även om jag kanske borde. Åt lite bröd, men då blev det bara värre med kramperna, så jag blev arg och slängde brödet. That's it från dagens uppdateringar. Just nu vill jag bara att tiden ska gå och jag ska känna mig bättre när jag vaknar nästa gång...

Singapore!

Merry Chrismas!

Fina Lina i ett julpyntat Singapore

Delikatesser i China town..

Det blir inte roligare än vad man gör det..

Kingfisher...

 Clark Quey -by night

Bilder!

Raindrops keep falling on my head!

Så här blött var det

Jag och Röda faran...

Fiskemarknaden i Jimbaran

Jag och en Indones som väldigt gärna ville ta kort med mig..

Spännande smaker, Singapore sling och en krampande mage..

Dag två i Singapore blev en härlig fullspäckad dag. Vi tog MRTn (Mass Rapid Transit eller tunnelbana som vi skulle kalla det i Sverige), in mot stan vid niotiden på morgonen. Åkte till Orchard road, där vi åt frukost på Starbucks, försökte boka buss till Malaysia, samt fixa passfoton till Lina för kommande visum. Regnet fullkomligt öste ner. Efter några timmar och två latte var begav vi oss mot Kina, eller ja mer bestämt China town. Där köpte vi magneter, tittade i de små souveniraffärerna samt var väldigt kulinariska och smakade på allt från Moon cakes till rostade kastanjer, en skum grön geléaktig och ganska oaptitlig (rent ut sagt) grej,samt torkad kinesisk frukt.  Till lunch fortsatte vi att äta lokalt och hittade ett hawker center (en slags food court) med massa spännande rätter så som fish head curry, grishjärna och annat smått och gott. Vi valde att testa springrolls och några olika dumplings. Gott och spännande. 

Efter vår kinesiska lunch begav vi oss mot Clarke Quey och Marina Bay. Vi gick en lång promenad längs med floden. Tyvärr öppnade sig himlen igen efter några timmar med mer eller mindre uppehåll så vi gömde oss på ett kafé där vi drack mer kaffe. Vi försökte vänta ut regnet, men insåg efter nån timme att det var ganska meningslöst, så vi sprang mot Raffles hotel för att avnjuta en god men dyr Singapose sling i den legendariska Longbar, baren där den där den uppfanns för cirka 100 år sedan.

Efter nån timmes sekelskiftesflärd begav vi oss tillbaka mot vårt inte riktigt lika lyxiga hostel (men så betalar vi också en hundradel per natt jämfört vad en natt på billigaste rummet på Raffels skulle kosta). Vi svidade om till Party klädsel och jag satte på mig klackarna… Redo för Singapore by night. Vi tog åter igen MRTn in ot stan, och hoppade av i närheten av Little India. När vi hade tagit MRTn så var det uppehåll. Tio minuter senare så öste regnet ner igen. Men det finns inget dåligt väder som det heter så vi begav oss i riktning mot Indien. Insåg efter sisådär 3 sekunder att vi skulle bli genomblöta så jag köpte första bästa paraply vilket hjälpte lite i alla fall. Snart kände vi hur dofterna förändrades och det började lukta en blandning mellan curry och blommor. 

Och så helt plötsligt låg den där, restaurangen som jag hade läst om skulle vara en av Little Indias bästa och mest prisvärda, Banana leaf apolo. Valet var lätt. Vi åt en underbart god middag som sköljdes ner med varsin Kingfisher öl och för min del minnen från tiden i Bombay.

Vi tog en kort promenad runt kvarteren. Little India är om en renare och lite mindre kaotisk version av det Bombay jag minns. Det har många av de positiva sakerna så som lukerna, affärerna och maten, men utan den otroliga fattigdom som finns i Indien. Lite av ett India light eller Indien för nybörjare skulle jag säga. Vi åkte vidare med MRTn mot Clark Quey. Tyvärr hade min favorit bar Clinic försvunnit men vi fortsatte vår internationella kväll med en irländsk bar, en spansk tapas restaurang och avslutade kvällen med dans på en skottsk bar till ett lokalt band vid namn Deja vue som spelade klubbmusik.

Vi kom tillbaka till hostellet vid två och jag somnade ganska dikt. Jag vaknade efter inte så länge av en dröm där jag skulle på en fest men hade för on i magen för att gå. Drömmen var inte verklig, men tyvärr var magkamperna det. Jag kände igen symtomen direkt, matförgiftning. Det är ju tyvärr en av de negativa sidorna av att älska att testa all spännande mat där ute. Men men. Such is life. 

Vi har nu kommit fram till KL. Bussen hit var bekväm men min mage krampar var tionde minut. Tack och lov är det ”bara” kramper, inget annat… Ja vet inte säkert vad som orsakade mina symtom, men då Lina mår bra misstänker jag tyvärr att det var min underbart goda Chicken Tikka. Men att jag har åkt på en liten åkomma kommer verkligen inte stoppa mig från framtida matexperiment. Tvärtom, jag kan knappt vänta på att bli bättre så att jag kan uppleva all spännande mat här i Malaysia!

Singapore!

Klockan är snart halv nio på morgonen här i Singapore. Utanför fönstret öser regnet ner. Vi har ju inte haft överdrivet tur med vädret det senaste måste jag säga... Kanske är kompensation för all sol vi hade på Gold Coast? De är varmt ute i alla fall, trots reget. I går var det 28 grader. så det är skönt i alla fall och man behöver inte frysa.

Vi lämnade Bali igår morse, checkade ut från vårt hotell vid 8 på morgonen och åt en sista Bali frukost som vanligt bestående av stekta ägg, toast, fruktsallad och te. Tog en taxi den korta sträckan till flygplatsen. Väl där var det dags att checka in. Vi köpte ju våra biljetter till Singapore i all hast när vi lämnade Australien (man får ju nämligen inte resa in i Indonesien om man inte har biljett ut, något vi inte tänkt på, oups). Kvinnan som bokade hade emellertid inte lagt till bagage (vilket man ju måste göra när man reser med lågprisbolag), så det var vi tvungna att fixa nu. Av någon konstig anledning så fungerar inte våra Visa kort med Jetstar, jag vet inte varför (vi hade samma problem i Sydney) så vi var tvungna att springa runt hela flygplatsen för att leta efter bankomat. Det löste sig i alla fall och vi kom boardade vårt plan mot Singapore. Resan tog cirka 2 timmar, gick ganska snabbt och lätt alltså. Vi kom fram och lyckades ta oss till MRT stationen. Vårt hostel låg halvägs in mot stan och även det var lätt att hitta efteratt vi gått av vid rätt station.

Hostellet i sig låg i en inte överdrivet mysig byggnad. Jag släpade mina väskor två långa trappor upp till allrummet för att mötas av en syn där ett gäng människor i blandade åldrar satt och tittade på Avatar. Ingen såg ut att tycka att livet var speciellt festligt för stunden. Kanske berodde det på vädret. Mannen som va ansvarig kunde knappt nån engelska och hade inte koll på nycklar. Han fick ringa några samtal och fixa och dona. sen fick vi i alla fall vårt rum.

Då vi inte ätit sen frukost (om man inte räknar med frallan med chokladfyllning som man fick gratis underflygningen) så var därför  prio nummer ett mat. Vi hittade en lokal kinesisk restaurang där ägarna knappt pratade engelska. Vi pekade på menyn och lyckades beställa. Efter en god och billig dumpling lunch bar det sedan in mot stan. Vi åkte till shopping-meckat Ochard road. Tittade i och på affärer, och på den fina och ganska så spektakulära julskyltningen. Men det blev inte något shoppande. Vi har varken pengar för det eller plats i våra väskor.  Vi gick till Starbucks och jag drack en julig toffeenut latte, vilket var första kaffen på 10 dagar för min del då jag har haft ett litet kaffebreak i Bali. Vi bestämde oss att det inte var värt att ta oss nån annanstans i ösregnet så kvällen tillbringade vi med att gå på bio och se New Years Eve.

I dag ska vi, trots regn och rusk, försöka uppleva så mycket som möjligt av Singapore. I morgon bär det av mot Malaysia där vi har boende i KL i två nätter. Sen får vi se var det blir av oss. Allt är fullbokat över jul och då vi inte var allt för tidiga med och boka så visade det sig att det var svårare än vad vi hade kunnat ana att hitta någonstans att bo över julhelgen. Så kära tomten, om du läser detta.. All I want for christmas.. Är nånstans att bo! 

Mountainbike, frukjuice och en indonesisk firmafest..

Jag känner hur regnet är på väg, känner de första dropparna på min arm. De senaste dagarna har man nästan kunnat ställa klockan efter vädret. Mornarna är varma och soliga, men vid halv två hopar sig molnen och bara minuter senare så fullkomligt öppnar himlen sig och det öser ner. Så här står jag, mitt ute på den balinesiska landsbygden och har just fått valet fortsätta cykla, med storsta sannolikhet i ösregn och uppförbacke. Eller ställa ifrån mig cyklen och ta buss till restaurangen där lunch serveras. För mig är valet enkelt och ganska självklart. Har jag en chans att bli svettig, genomblöt och lerig så är det väl självklart att jag tar den! Det är jag och två andra tappra svenskar som hoppar upp på våra mountainbikes och försöker hålla rempot med vår guide. Regnet har prcis som jag gissade för fem minuter sedan börjat ösa ner och inom loppet av sekunder är jag genomblöt, och jag älskar det. Vi har under förmiddagen cyklat genom små byar, fått berättat om livet på landbygen i bali, vi har cyklat mellan risfäl och väjt undan för fullastade scootrar. Vi har tittat in i en balinesisk familjs hus och vår ivriga och pratglada guide har berättat om kultur religion och människor på Bali.

Dagen efter cykleturen tar vi det ganska lugnt. Jag sitter på vår verandan och läser. dricker te, tar ett dopp i poolen och dricker lite mer te. Äter god NasiGoreng och dricker fruktjuice.Vi får en massage och jag förundras över hur de små händerna lyckas hitta varenda liten knut i ryggen och trycjer och maserar och när jag kommer ut därifrån är jag helt öm

Vår Bali-semster forstätter med att vi hyr scooter en halvdag och ger oss ut på de små slingriga vägarna. Det är underbart vackert runt omkring oss. Risfälten öppnar sig runt omkring oss. Vi kör genom byar, vet inte riktgt var vi är men det löser sig alltid. Kommer tillbaka till Ubud i tid för lunch, sen åker vi till Jimbaran bay. Där ska det finnas finastränder och färsk fisk. Vi bor på ett hotell där vi är det enda gästerna. Rummet är en glasburliknande anordning med himmelssäng. Det hela känns lite klaustrofobiskt. På kvällen äter vi god middag på stranden, vi och en hel massa romantiska par. Ett liveband går runt och spelar musik för oss fiskätande middagsgäster, det är fint, men vi bestämmer oss för att åka tillbaka till Kuta dagen därpå.

Kuta ser precis ut som när vi lämnade det. Vi hittar ett nytt hotell, lite billigare  än det förra. Jag vill dyka, men inser att det är för nära till att vi ska flyga, och jag vill inte riskera min hälsa, så det får bli en rafting tur istället. Denna tur visar sig att bli en riktg höjdare. Jag hamnar mitt  en Indonsisk firmafest. Alla vill ta kort på och med den långa svenskan med de blåa ögonen. Jag bjuder på det. Vi skrattar, blir genomblöta, och den lilla gummibåten tar oss ner för floden genom ett fantatsikt vackert lanskap med djungel på båda sidorna.

Bali har varit en riktig höjdare. Ubud blev snabbt en favorit. Kuta är precis vad vi förväntade oss och de stränder vi sett kanske inte var de mest spektakulära (men så är vi ju ganska bortskämda efter fyra månader på Gold Coast också). Vi konstaterar även att indonesiska trubadurer sjunger hellre än bra...

Imorgon äter vi en sista frukost här och sen bär det av mot Singapore!

Powerwalks, vulkantrekk och lata dagar i Ubud

Jag sitter på hotellets restaurang, där vi nyss åt frukost; fruktsallad, ägg och toast. Ett irriterande myggbett kliar på min fot. I bakgrunden spelas hindusistisk musik och luften doftar sött av rökelse.  Jag började morgonen med en timmas powerwalk, det är som ni kanske förstått ett av mina favoritsätt att starta dagen på  och kanske framförallt när jag är ute och reser. För innan alla turister vaknat, innan försäljarna har hunnit öppna sina affärer med krimskrams, ja då visas en annan del av staden, en del som på många sätt känns lite mer äkta och avklädd, de leende ansikterna jag möter känns ärliga och de ler inte mot mig för att de måste, eller för att de vill sälja någonting, utan för att de vill och kan.

Vi somnade tidigt igår. Jag tror jag släkte lampan innan klockan tio. Gårdagen var en riktigt bra dag. Vulkan-trekken var som sagt en riktig höjdare. Vi blev avsläpta vid fyra tiden och möttes av en liten men spänstig kvinna vid namn Nayman, som skulle guida oss upp till toppen. Det var mörkt ute men månen lyste klart. Vi fick tilldelat varsin ficklampa och började vår vandring. I början var landskapet ganska platt, men snart nådde vi beget och det blev brantare. Jag och Lina höll ett ganska okej tempo, men den kanadensika tjejen i vår grupp och den franska mannen som själv antydde att han röker för mycket fick kämpa desto mer. Efter en stund kunde man ana att himlen blev ljusare i fjärran. Stjärnorna lyste klart över oss och månen var nästan full. Ett steg i taget. Andningen blev tyngre. Benen började kännas, men det var så vackert runt omkring oss. Så började natten sakta släppa taget s och morgonen grydde i fjärran. Vi forstatte att gå uppåt. Tillslut kom vi upp. Vi tittade på soluppgången, fick dagens andra frukost och satt länge och tittade på utikten.

Efter nån timme var det dags att börja vandringen ner för vulkanen,det var ganska brant på sina ställen och lätt att tappa balansen på de runda vulkan stenarna. Solen stog högt på himlen och på risfälten var det redan full aktivitet. Vi kom tillbaka till bussen och jag somnade ganska snart efter att vi lämnat parkeringen, vaknade till efter en stund, men somnade snart om igen. 

Vi kom tillbaka till hotellet strax efter tio och åt en tredje frukost, bananpankakor och fruktsallad. Sen sov jag i en timme på rummet för att orka resten av dagen. Vi tillbringade några lugna timmar vid poolen, läste deckare och njöt av värmen. Framåt eftermiddagen gick vi in till stan. Han knappt komma fem minuter från hotellet innan himlen fullkomligt öppnade sig över oss och vi var tvungna att ta skydd på ett café en stund.

Semesterliv när det är som allra bäst. Jag känner mig så avslappnad och stressfri. Det är en väldigt härlig känsla. Trots avsaknad på julkänslor och luciatåg så är livet så där problemfritt som det bara är under semsten, när man kan unna sig själv äventyr så väl som lata dagar utan allt för mycket planerat.

Äntligen ett land där vi är miljonärer!

Good Morning Bali

Whoho! På toppen

Inte varje dag man blir serverad vulkan-ånkokat ägg till frukost,

Ubud

Utanför bungalowens tunna väggar hör vi cikador som spelar, men även andra ljud, svårare att identifiera. Regnet smattrar mot taket, klockan är knappt nio och vi ligger redan i våra sängar, redo att möta natten, att slumra in och drömma om alla äventyr vi har framför oss. Det är varm i rummet men fläkten svalkar skönt. Jag kan knappt hålla ögonen öppna.

Vi lämnade Kuta igår och åkte vidare mot Ubud. Shuttle-bussen hämtade upp oss på vårt hotell cirka 45 minuter efter uppgjord tid. Att resa är definitivt bra för tålamodet och för min otålighet. Att resa innebär nämligen en massa väntan, hela tiden. Inte för att vi ha bråttom någonstans… Men ändå. 

Minibussen var så när som på full, jag och Lina fick tränga ihop oss på ett säte, det blev ganska trångt. Hela vägen mot Ubud satt jag och tittad ut genom fönstret, på livet som föregick där utanför. Jag andades in dofterna i luften; rök och bensin som blandas med dofterna av tropisk skog och grillad mat. En doft av semester, en doft som representerar det outforskade och det spännande. Vägen till Ubud gick framförallt genom industriella områden, ingen latlig charm och filmen Eat pray and love kändes fortfarande väldigt långt borta. Åker man till Bali för att uppleva miljöerna i boken, ja då kan man nog få leta.

Vi kom fram till Ubud vid halv fyra, vrålhungriga efter att bara ätit frukost. Vi bestämde oss för att det fick bli sen lunch innan vi försökte leta rätt på vårt hotell. Efter en välsmakande mie goreng tog vi taxi till Nicks Pension där vi ska bo under vår tid här i Ubud. Vi blev inkvarterade i en spartansk men trevlig stuga, rymlig och relativt fräsch, speciellt med tanke på att vi betalar knappt 100 kronor per person. Vi tog en tur på stan, drack en fruktjuice och bokade vulkan trekking. Kom hem relativt tidigt då vi skulle upp redan 01.45.

I morse blev vi alltså upphämtade tidigt. Jag slumrade till i bilen, vi kom fram till första rastpausen där vi serverades te och banan pankakor. Efter ett snabbt stopp fortsatte vi mot vulkanen. Väl framme vid dess fot blev vi tilldelade varsin ficklampa och sen var det bara att börja traska…