Sömnlös i... Torpa

Solnedgångar kommer och går och jag sitter vid middagsbordet och tittar ut, drömmer om bättre tider, drömmer om att bli klar. Och fastän jag knappt kan hålla ögonen öppna de där sista minuterna innan jag bestämmer mig för att stänga igen datorn så kan jag inte koppla av, trots att jag ligger i sängen och borde sova. Trots att alarmet kommer ringa imon och ytterligare en dag kommer passera förbi i ett rasande Tempo och snart kommer jag sett ytterligare en fantastisk solnedgång och fundera på vad jag egentligen åstadkommit under dagen. Förutom blaj och ordbajs. Den här uppsatsen gör mig galen. Driver mig till vansinne ena sekunden och likgiltighet nästa. Kan det vara över snart? 

Uppsatstankar

Nedräkningen har verkligen börjat nu, på riktigt. Det är tio ynka dagar tills uppsatsen ska vara inne, tio dagar som känns som alldeles för lite tid, samtidigt som det känns som en halv evighet. När jag tittar på mitt utkast till uppsatsen så känner jag att vägen till målet är väldigt lång. Jag frågar mig själv hur jag ska klara det här.

Uppsatsen det enda jag tänkt på och prioriterat under senaste månaden och det har varit skitjobbigt rent utsagt. Kanske det jobbigaste jag gjort under hela min långa skoltid.

Igår var det opponering och idag hade jag ett två timmar långt handledarmöte där vi vred och vände på alla möjliga olika aspekter av uppsatsen. När jag kom hem tog jag ett ryck med lägenheten som såg ut som ett bombnedslag. Nu har jag dammsugit, torkat av dammiga ytor, rensat bland böcker och strukturerat mitt middagsbord och lagt böckerna i högar efter vad de handlar om. I kväll ska jag jobba på metoddelen, men jag ska också försöka hinna med en powerwalk i grönskan.

Mer uppsatstankar

Japp... 

Mitt liv är ytterst innehållsfattigt just nu. Jag stiger upp morgonen. Äter frukost. Sätter mig och skriver. Eller ja. Läser artiklar. Försöker förstå vad det är jag läser. Klottrrar ner några hjälpord på kollegieblocket bredvid mig. Ska försöka sammanfatta artikeln. Förstår den inte. Måste läsa igen. Försöker skriva så jag förstår vad det är jag har skrivit. Förstår inte vad orden jag skriver betyder. Blir frustrerade. Blir stressad när jag inser hur snabbt tiden går varje dag och hur lång bak jag ligger i mitt tidsschema. Ger upp för en stund. sätter mig och kollar på några avsnitt av iq-befriande komedieserier. Gråter en skvätt för mig själv. Blir förbannad för att jag inte gör något vettigt med min tid och mitt liv. Sätter mig framför datorn igen, enbart för att stirra in i skärmen... Fundera över hur det här ska gå... Kommer in i ett flow. I typ 10 minuter innan jag inser att jag är hungrig/trött/chokladsugen. Flowet bryts. Klockan är mycket. Jag måste sova....

Och så har ytterligare en dag passerad. 

Låt denna uppsats process vara över snart för jag håller på att bli galen!

Panik.

Det är tre veckor till att min uppsats ska in och jag har knappt skrivit ett ord på den. 

Jag ligger hopplöst lång efter i min tidsplanering. 

Jag känner inte igen mig själv!

Kommande tre veckor kommer inte att bli roliga. Alls.

Jag hörde om nån som hade skrivit sin uppsats på två veckor och då tänkte jag att aldrig skulle väl jag sätta mig i den situationen. Det visade sig att det skulle jag visst.

Just nu oroar jag mig på riktigt för att uppsatsen ska bli klar i tid. 

Ändå finner jag inte inspirationen och motivationen. Ändå måste jag kämpa med varje ord som jag skriver, varje mening som jag läser, varje stycke som jag markerar. 

Ändå vill jag hellre dra en filt över mig än att förkovra mig i de teorier som uppsatsen ska bygga på. 

Som sagt. Tre jobbiga veckor börjar nu. 

1,2,3 på det fjärde sa det ske, på det femte gäller det.. på det sjätte smäller det...

Dagens utmaning...

Dagens utmaning var att ta mig från min lägenhet i Östra Torpa, till mina föräldrars hus i Öjersjö, via Vildmarksleden. Det kändes som en lagom söndagsutmaning när man suttit och transkriberat hela morgonen.

Ibland är det det absolut bästa som finns. Att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut i skogen. Där allt är tyst och lungt och naturen härskar...

Det tog mig cirka en och en halv timme att hika/power walka/lunka mig fram till mitt barndomshem. Solen sken och det kändes äntligen som vår på riktigt. Vilket det verkligen borde göra, det är ju slutet av april för tusan!

När jag kom hem till mina föräldrar bjöds det på grillad kyckling. Underbart... Och jag kände mig så där härligt slut i kroppen efter ett gott terräng lopp (eller vad man nu ska kalla det när man lunkar fram med sin alldeles för otränande kropp över stock och sten.. :-P)

I veckan måste jag lägga in ytterligare en växel i mitt uppsats skrivande. Men jag har besämt mig att jag ska vara galet positiv. Jag orkar inte bryta ihop lika många gånger som jag gjorde förra veckan. Det här ska bli en bra vecka, en riktigt bra vecka!

På väg!

På väg mot Kina!

Nu sitter jag på femmans spårvagn, med förväntan i magen. Min svarta QuickSilver väska som jag köpte i nya Zeeland för över fyra år sedan är självklart med. Tänk om jag hade vetat då, när jag panikköpte väskan i Aukland, vad vi skulle vara med om tillsammans.. Jag och min resväska... Jag har varit väldigt lugn inför resan. Har inte känts konstigare än att åka på weekend.. Nu börjar det dock pirra på riktigt. Åh vad jag älskar den här känslan!