December

Att tiden går fort är ju ingen nyhet.  Det känns som ett återkommande tema här. Men jag tycker att den bara går snabbare och snabbare. Det är som en boll som rullar ner för en backe Fört går det ganska långsamt, men när man väl satt den i rullning, ja då vet man aldrig var den hamnar. Det är lite så jag känner nu tror jag. Att jag inte vet var bollen kommer landa.

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt på ett år. Jag tillbringade en stund igår med att läsa mina inlägg från förra året. Det känns konstigt att veta att för precis ett år sedan var jag på Bali och mådde oförskämt gott. Jag skrev det här inlägget på lucia.

Nu är det i alla fall nu. Lucia 2012. Snart är första terminen på Matix klar. Eller  ja, den är ju inte officiellt kl förrän i mitten av januari, men inofficiellt så är det jullov om bara en vecka. Det ska bli fantastiskt skönt.  Jag har en härlig illusion om hur jag ska läsa bra böcker, dricka varm cholkad och åka längdskidor. Snön kommer gnistra, solen skina och alla kommer vara lediga, glada och harmoniska. Jag vet ju egentligen att det inte kommer bli så, men än kan jag hoppas. Än kan jag drömma om ett jullov som taget ur sagorna.

Jag hade tänkt skriva ett lååångt inlägg. Inte för någon annan utan bara för mig, men jag orkar inte. Jag har inte gjort något annat än att skriva det senaste dagarna så istället tänkte jag lägga ut lite bilder... För en bild säger ju trots allt mer än 100 ord.

Här är min fina klass. Tycker väldigt mycket om allihopa. Jag blir glad av att gå till skolan och det är jag verkligen tacksam över.

Sitter ensam på jobbet en kall dag i november

Älska Göteborg!

Årets Pepparkakshus

Söta Cissi är klädd för göteborgskylan

Utsikten från min lägenhet, love it.

September och nystart.

Luften är sval på morgonen och det blir mörkt redan vid nio-tiden på kvällen. Vissa dagar kan man ta en joggingrunda i linne och shorts, andra dagar vill men helst krypa in i dubbla stickade tröjor för att hålla den kylan borta. Det är sensommar ute och det ligger förväntan i luften. Jag kopplar ihop alla dofter med just känslan av att något nytt håller på att hända. För få gånger har ju livet förändrats så mycket som just under sensommaren eller tidiga hösten...

När jag var yngre handlade det mest om att komma tillbaka till skolan och se vad som hade förändrats under det lååånga sommarlovet. Kanske inte jättespännande egentligen men det hade ju också sin charm.. på senare år blev dock förändringarna allt större och till viss del livsavgörande.

 För nio år sedan började jag på Den Seglande Gymnasieskolan. Första tiden var minst sagt omvälvande. Jag var 16 år och flyttade hemifrån för första gången, ut till en ö i Göteborgs skärgård tillsammans med en underbar klass. Jag mötte vänner som jag än idag räknar till mina närmaste. Vi pluggade franska i timmar och stannade uppe hela natten och tittade på film. Vi kämpade med läxor och gick på torsdagsfester.

För sex år sedan hade jag nyss tagit studenten och jag köpte en enkelbiljett till Antibes. På flygplatsen i Nice mötte jag Hanna, som jag kom att tillbringa kommande nio månader med. Först som stewardess på Indian Empress och sen som backpackers runt jorden. I skrivande stund är jag nyss hemkommen från ett besök hos Hanna i Stockholm.. Vänskapen finns kvar fast vi bor i olika städer.

För fem år sedan, precis på dagen faktiskt, satt jag på en färja påväg mot Sardinien där jag mönstrade på Shenandoah. Att jag skulle bli kvar där så pass länge som jag blev hade jag absolut ingen anning om då..

För tre år sedan flyttade jag söder ut till Helsingborg och inledde en tid som universitetsstudent.. Dagarna kantades av föreläsningar och kvällar och nätter av nollningsaktiviteter. Snart gjorde sig dock vardagen påmind...

Alla dofter ute påminner mig om dessa händelser som har påverkat mitt liv och tagit mig till där jag befinner mig idag. Nu sitter jag här och imorgon börjar jag studera en magisterutbildning på handelshögskolan i Göteborg.. Vad ska man säga...? Vem hade gissat det för tio, fem eller tre år sedan. Inte jag i alla fall. Men det är väl därför livet är så fantastiskt. Hur mycket man än skriver listor och planerar vet man inte vad eller vem som kommer dyka upp bakom nästa knut.

Jag är i alla fall laddad för en riktigt härlig nystart med allt vad det innebär!

Sensommar

Luften är sval på morgonen. Det luktar sensommar när jag cyklar genom Göteborg. Träden är fortfarande gröna, även om ett och annat löv som givit upp om sommaren singlar ner mot marken. Efter en regnig sommar verkar saker och ting gå tillbaka till någon slags vardag. Människor cyklar till jobbet. Vagnarna har börjat gå var tionde minut igen. Metrotidningarna ligger i sina behållare. Semestern är slut för de flesta och nu väntar en lång höst.

Jag har bott i lägenheten i snart en månad nu och jag trivs riktigt bra. Jag kan cykla till centrum på tjugo minuter, jag har en spårvagnshållplats två minuters promenad rån min dörr, en ica affär på behagligt avstånd och ett thai-hak på gården. Jag har hittat en promenadrunda som tar cirka en timme att gå och har lärt mig minst 3 olika vägar in till stan.

Jag har nästan två veckors ledigt innan skolan drar igång. Jag är väldigt förväntansfull, men har samtidigt svårt att förstå att jag ska börja plugga en master. Eller ja, ett magisterår för att vara helt korrekt. Men ändå. Jag kom in och jag är peppad.

Sommaren blev kanske inte riktigt som jag föreställt mig. Men allt har väl en mening på något sätt och jag är övertygad om att jag har lärt mig en hel del från mina två jobb. Och det är ju det som är det viktiga på något sätt. Att fortsätta utvecklas, att lära sig, att se möjligheter i alla situationer man ställs inför. Inte bara de som blir exakt som man förväntat sig.

Jag söker jobb...

Det är slutet av juni och större delen av denna dag har regnat bort. Jag har varit ledig och försöskt fixa till mitt CV och leta efter jobb att söka. Molnen har legat tjocka och det har knappt varit uppehåll i mer än några minuter. 

Spana gärna in min Linkedin sida och tipsa om du känner till något spännande jobb!


http://www.linkedin.com/in/juliajingrot/sv

Wind of Change...

Det här med förändring är aldrig enkelt. Ena stunden är allt normalt, vardag, vanligt, nästa stund står man där utan en aning om var man är på väg,  man vandrar på en väg utan tydligt mål, utan karta och kompass, som i en dimma.

Bloggen har legat på is ett tag. Jag har skrivit andra saker, som en uppsats till exempel. En lång uppsats som under våren kommit att ta upp alla mina tankar. Det kändes som att vi aldrig skulle bli klara. Dagarna flög förbi och vi kämpade såg ingen helhet, hittade inte den röda tråden. Tog bort, gjorde om, skrev nytt. Men så plötsligt var det den 22 maj och vi stod där med ett printat exemplar i handen.

Och när kandidatuppsatsen var inlämnad, examen firad och champagnen uppdrucken, ja då stod jag plötsligt här igen. Utan en aning om vad framtiden har att utvisa. Som så många gånger förut. För det är ju inte första gången som jag vandrar på stigen utan mål, det har jag gjort många gånger förut. Efter gymnasiet, efter jobbet på Indian Empress och den efterföljande backpacker-resan, efter tiden på Shenandoah. Alla dessa gånger har hjg stått och känt mig vilsen.

Livet handlar om förändring. Vi är anpassningsbara varelser, vi måste ha förnyelse. Även om det är läskigt och skrämmer oss från vättet. Även om det just nu känns som att jag vandrar utan att veta var stigen leder.

Förändring är nödvändigt. Den kommer, den sveper in oss, tar över allt och tvingar oss att anpassa oss till nya förutsättningar. Ibland har vi varit förberedda, vetat att i just detta ögonblick kommer världen som vi känner den att förändras. Ibland kommer förändringen utan minsta förvarning. Viktigt är att kunna anpassa sig, görs det bästa av förändningen. Hålla kvar vid vetskapen att vid varje slut börjar någonting nytt...

Och något nytt är på väg. Något bra, det känner jag på mig. Men först väntar en sommar...

Forskare på nya uppdrag..

Jag sitter in Loungebaren på Hilton Imperial i Dubrovnik. Det är fredagskväll och jag har precis skrivit klart dagens sammanfattningar. Vi lever och andas uppsats dessa dagar. Vår uppsats är ständigt närvarande, men på ett bra sätt. Bättre start på ett intensivt uppsatsarbeta har jag svårt att tänka mig. Lina och Maria är nere i poolen, men jag kände att jag hade varit lite för oeffektiv med mina artikelsammanfattningar så jag hade lite att fixa med.

Vi har de senaste två dagarna njutit av fantastiska hotellfrukostar, vi har hunnit med att göra två intervjuer och försökt oss på en enkätundersökning som tyvärr blev ett misslyckande. Men men allt kan inte funka. Vår enkät var det inget fel på, men 90% av kryssningspassagerarna var italienare och kunde inte ett ord engelska. Så det var lite svårt att få dem att svara på våra frågor.

Dubrovnik är en riktigt mysig stad. Det är 20 grader ute och vi njuter av ett klimat som liknar svensk sommar.

SoV, Detox och tydliga vårtecken

Vi är nu nästan inne i sluttampen av Strategi och Verksamhetsstyrningskursen, vilket är den allra sista kursen innan kandidatuppsatsen.  Under sju veckors tid har vi jobbat med olika casestudier, individuellt så väl som i grupp och försökt lösa och presentera dem på bästa möjliga sätt. Det har varit mycket information att ta in, många böcker och artiklar att läsa men det är väldigt intressant, vilket ju underlättar. Jag känner mig ganska lugn inför det kommande livecaset. Det kommer visserligen att bli intensivt och jag har tillbringat stora delar av dagen i soffan med laptopen i knät och försökt sätta mig in i den svenska hotell branschen, en bransch som jag egentligen har ganska dålig koll på. Men det ska det bli ändring på. Jag söker information, läser marknadsundersökningar, läser tidningsartiklar och  går igenom och reppeterar centrala teorier.

Jag har senaste veckan kört en vår-detox som innebär att jag dricker ändlösa mängder vatten med ett detoxmedel i, jag äter inte kött, jag undviker fet mat i största möjliga utsträckning. Jag minimerar även intaget av kaffe och alkohol. Jag tillåter dock mig själv till att ha mjölk i mitt koffeinfria te, samt att äta vanlig havregrynsgröt.  Så här en vecka in i detoxen har det gått bra. Jag har druckit några få koppar kaffe, men bara tidigt på morgonen när det har varit gratis. Det viktigaste är att må bra och jag ska inte ta bort alla livets glädjeämnen bara för att jag har fått en fix ide.. Just nu mår jag i alla fall tip top.

Att vi redan är inne i mars är för mig ett mysterium. Jag känner mig fortfarande nyhemkommen från resan. Att det börjar bli vår märks överallt. Ikväll är det final i melodifestivalen, bara det ett tydligt tecken. På onsdag är det dags för AGORA-dagen då jag ska leta jobb för fullt. Snö dropparna blommar i stadsparken och uteserveringarna börjar komma upp i stan. Det är ljust när man promenerar till frukostklubben på fredagsmornar och Jag har invigt balkongen med en lunch ute i förra veckan.

Att tiden går så snabbt är väldigt läskigt, för det betyder att första juni kommer allt närmre. Examen. Och den stora frågan; Vad ska jag göra seden? Just nu har jag inte ens ett sommarjobb. Men jag hoppas att det löser sig. Det måste det ju göra på något sätt.

Nu ska jag dock koncentrera mig på att analysera den svenska hotell industrin och  konkurrensfördelar.

Varning för ras...

Vårkänslor i luften i Helsingborg idag. Jag satte mig på balkongen i några minuter, i pyamasbyxor och stickad tröja och njöt för en kort stund. Sen gick jag in igen, in i min ganska mörka (neddragna persinner gör ju sitt) och för tillfället också ganska stökiga lägenhet. Mår inte alls bra. Vinterns första ordentliga förkylning har drabbat mig. Har klarat mig ofattbart bra sedan jag kom hem för över en månad sedan men tillslut kunde mitt immunförsvar inte stå emot mer. Jag känner mig helkass och går runt i lägenheten och tycker synd om mig själv. Äter rester, inte en chans att jag skulle orka laga mat, och dricker Berocca och vitamin c brustabletter för att bli bra så snabbt som möjligt.

Dagens glädjebesked kom vid 12 tiden. Vi fick Dubrovnikstipendiet! Så i slutat av mars blir det till att packa väskan och åka söderut för en veckas fältstudier i Kroatien. Det ska bli hur roligt som helst. Och vilket resesälskap, Lina och Maria... Kan  inte bli annat än lyckat.  I mitten av april väntar skidresa med hela goa familjen till Trysil, då vi ska åka massa skidor, fira min födelsedag och bo på fint hotell och efter examen blir det några intensiva dagar i Barcelona med tjejerna från klassen. Jag måste ändå säga att den här våren har potential att bli absolut hur bra som helst.

Vardag

Jag har varit lite ambivalent senaste tiden. Jag har funderat på huruvida jag ska ha kvar denna lilla blogg eller inte. Syftet från början var ju en reseblogg, inte ytterligare en hemmablogg som handlar om maten jag åt till lunch igår, vilket pass jag var på på gymmet och vad jag har på mig dagen till ära. Inget ont om alla dessa bloggar, men det finns tillräcklig av dem. Både de som är riktigt bra och de som är lite mindre bra. Och just nu är mitt liv så där extremvanligt så vad jag än skulle skriva om skulle det hamna i vardsgsbloggfacket, vilket jag måste erkänna mig skrämmer mig lite.

Egentligen vet jag inte alls varför jag vill ha kvar bloggen. Men jag saknar att skriva, så därför kommer jag att skriva. Då och då. Exakt vad jag känner för.  Om sökajobbångest och svettiga gympass, om sista terminen på Campus Helsingborg. Ja det kommer säkert till och med slinka in nån bild på dagens middag....

Så trevlig läsning kära läsare.

Slutet gott...

Vi sitter på flygplatsen i Bangkok. Kan inte fatta att detta är slutet. Slutet på en alldeles, alldeles fantastisk resa som överträffat alla förväntningar. Jag har inte många minuter internet så detta blir ett extremt kort inlägg, men det kommer mera. Bangkok har varit bra. Vi har bott fantastiskt, ätit gott och shoppat slut på sista semester kassan. Helt perfekt avslut alltså..

Bangkok

Så är vi framme på resans allra sista stopp, i Bangkok. Vid åtta tiden igår kväll, efter en lång bussresa och en varm och svettig gränskorsning mellan Kambodja och Thailand, svängde bussen in på en parallellgata till den legendariska Khao San Road. Vi hade bokat en natt på ett billigt Guest House och efter en stunds letande och några misslyckade försök att få en tuk-tuk att köra oss dit så lyckades vi i alla fall hitta stället. Vi tillbringade kvällen med att äta god thaimat och titta på människor (det vill säga framförallt svenska turister). Vi avslutade dagen med en massage som kändes väldigt välgörande efter den långa bussfärden.

I morse vakande vi båda tidigt. Sängen var obekväm, kudden hård, AC:n dundrade och bilar tutade utanför fönstret. Vi gick upp och promenerade till Khao San för att äta lite frukost. När vi svängde in på gatan var det redan full aktivitet, morgonpigga turister blandades med partyeliten som än inte gått och lagt sig (vi tillhörde som sagt de morgonpigga). Vi hittade en restaurang och beställde in frukt och yoghurt, gick vidare till starbucks för en god kaffe.. Härliga morgon! 

Efter frukosten hämtade vi vår packning och tog en taxi till Hotel Siam City, det 4,5 stjärniga hotell som vi hittade en riktigt bra deal på för några veckor sedan. Även om jag visserligen tycker att hostel och gusthouse har sin charm så är det ganska härligt att komma in i en stor, fin hotellobby, där någon öppnar dörrat år en och någon annan bär ens väska. Vi checkade in och fick vårt rum som var precis vad vi förväntas oss. Stort, rent, underbart badrum, rena(!) vita lakan. Vi tillbringade några timmar vid poolen innan vi tog en taxi till helgmarknaden chatungchak. Efter några timmar där tog vi tunnelbanan till MBK, ett 7 våningar stort shoppingcenter/inomhus marknad för att fortsätta detta never ending mission. Imorgon väntar, tro det eller ej, mer shopping, vi båda behöver lite vinterkläder för även om det sägs vara en mild vinter hemma så tror jag att det är för kallt att komma till Kastrup iklädd jeans shorts och flip flops. Jag är ju vanligtvis ingen shoppingmänniska, men efter 6 månader utan egentlig shopping i dess rätta bemärkelse (eller jo det var nån gång i LA och efter en av mina finals på Griffith) så har till och med jag lyckats bygga upp ett visst shopping sug.

Siem Reap 12/1

Den kommande hemresan närmar sig med stormsteg. Jag har svårt att förstå att jag om en vecka sitter hemma i min lilla lägenhet i Helsingborg och denna underbara resa är ett minne blott. Men nu ska vi inte gå händlserna i förväg allt för mycket. Idag var sista heldagen i Kamodja, imorgon åker vi vidare mot Thailand. Jag ser fram emot ytterligare en tio timmars bussresa.. Eller nja, inte riktigt.. men men.. Det kan ändå vara ganska trevligt att åka buss. Man får ju tid att tänka på allt mellan himmel och jord i alla fall, och vi har bunkrat upp med snacks och frukt så hungriga ska vi inte behöva bli.

Ialla fall. Denna dag började tidigt, kvart i fem ringde klockan. Vi hade beställt en tuktuk som kom och hämtade upp oss klockan 5 på  hotellet. Trots den tidiga timmen vimlade det av folk och tuk tuks på gatorna  som precis vi var på väg för att beskåda soluppgången över Angkor Wat. Vi betalade de 20 dollarna det kostar att komma in i parken och kom fram till platsen strax efter fem. Det var kolsvart, men fullt med folk. Vi lämnade vår tuktuk och  följde strömmen av människor. Efter en kort promenad  kom vi fram till en gräsplätt, där satt redan ca 100 människor. Precis som alla andra satte vi oss och väntade på solens första strålar. Tyvärr blev soluppgången inte så vidare spektakulär, då natten utveklades till en ganska så molnig morgon. Det var ändå en häftig känsla att sitta där med alla andra och sakta se de mäktiga konurerna bli tydligare och tydligare.

När dagen grytt begav vi oss tillbaka till vår tuktuk. Efer en snabb frukost (som var lite av en rip off, precis som allt annat i Angkor Wat, så blir det när alldles för många turister samlas på ett och samma ställe antar jag) så begav vi oss till nästa plats. Angkor Thom, som bland annats synts i filmen Tomb Raider med Angelina Jolie. Dagen fortsatte med fler tempel besök. Området är stort och man behöver cykel,  tuk tuk  eller taxi för att ta sig runt och se alla de olika templen och ruinerna. Det var riktigt mäktigt och det kändes stundtals som att man befann sig i en blandnig mellan Djungelboken och Sagan om ringen. Även om hela område som sagt kryllade av turister, så lyckades jag ibland smita undan massorna och hittade en liten egen plats, ensam med dessa häftiga ruiner, riktigt fräck känsla! Vid tvåtiden, efter över 8 timmar av tempel så var vi hel och hållet "templed out" så att säga. Vi var trötta och hade sett så mycket sten att det räcker gott och väl för hela 2012. Vi åkte därför tillbaka till vårt fina hotell där vi spenderade eftermiddagen med en välbehövlig powernap, samt en stund vid vår rooftop pool. Vi avslutade vår Kambodja vistelse på hotellets restaurang. Ett bra avslut på en bra vistelse!

Nu ligger vi nedkrupna i våra sängar, kanske blir det en film innan vi somnar. 

Kambodja

Så har vi tillbringat tre dagar i detta fascinerande land. Vi började vår Kambodjavistelse med en underbar stranddag på den vackra stranden Otres i Sihanoukville. Vattnet var blått och solen sken, fruktshaksen var underbart goda.. Igår åkte vi på båtutflykt. Vi snorklade, vandrade genom en varm flod fylld med tee tree oil (som ju tydligen ska vara bra för både det enda och det andra) och gick en promenad på en ganska öde ö (det fanns en liten restaurang och några bungalows, så helt öde var den ju inte, men ganska så öde i alla fall). Vi har som vanligt njutit av massa god mat.  Igår var vi på en väldigt mysig restaurang där jag åt meze till förrätt och en grillad lime och koriander tonfisk till huvudrätt och Lina år bruchetta och mangofylld kyckling filé. Gott gott..

I morse tog vi bussen från kuststaden Sihanoukville till huvudstaden Phnom Phen. Vi kom fram vid två-tiden och begav oss direkt ut på gatorna. Vi promenerade mot museet Tuol Sleng, Museeum of Genocide. Museet ligger inrymt i den byggnad som Khmer Rouge använde som tortyrkammare och var känt som S21. Tusentals människor torterades i denna före detta högstadieskola som under Pol Pots styre var en av de mest fasade platserna. I det som en gång hade varit klassrum torterades och fängslades oskyldiga människor. Väldigt få överlevde. Idag finns foton som visar hur det såg ut i de olika cellerna när de Vietnamesiska trupperna kom dit 1979.  Det var ingen rolig syn som mötte dem.

Återigen slogs jag hur otroligt mycket grymmhet det finns i världen. Det är ofattbart vad människor är kapabla till. Under Pol Pot och Röda Kmerena dog nästan 2 miljoner människor och Kambodjas befolkning krymte från 8 miljoner till knappa 6 milioloner. Ingen blev skonad; män, kvinnor, unga och gamla. Hela familjer. Fotona i museet vittnar om barn, bara några få år gamla, som blivit anklagade för att vara spioner för CIA eller KGB. Människor torterades till det att de erkände att det faktsikt var spioner, trotts att de flesta aldrig tidigare ens hade hört talats om  dess organistaioner. Som sagt en offattbar och mörk fläck i vår moderna historia.

Kambodja

Så har vi kommit fram till Sihanoukville i Kambodja. Resan hit började i morse vid åtta tiden och nästan tolv timmars bussresa senare nådde vi vårt mål. Vi lämnade Mui Ne igår. Vi tillbringade morgonen vid poolen och i äkta charter-anda hade vi varit där och paxat två solstolar med våra handdukar redan innan frukost. Vid tvåtiden kom bussen och resan tillbaka till Saigon gick bra. Vi kom tillbaka till backpackerområden som vi lämnat några dagar tidigare vid åtta tiden på kvällen. Det första vi gjorde var att fixa buss mot Kambodja samt nånstans att bo. Vi bestämde oss för att efter ha levt lite ”lyx liv” i fyra  nätter (backpackermått mätt alltså) ta första bästa lediga dorm rum. Vi skulle ju bara sova där en natt.

 Vi avslutade vårt vietnambesök på en mysig restaurang och skålade i varsin fruktjuice. Efter maten unnade vi oss en manikyr och pedikyr och jag köpte på mig billiga böcker för mina sista dong. Vi somnade gott vid 12 tiden. Vad jag hade glömt bort var att i Saigon, där sover man inte, inte om man är lika lättväckt som jag. Utanför fönstret tutade bilar (alla tutar hela tiden, som ett slags ”här kommer jag” signal, och då menar jag verkligen hela tiden!) och inte nog med det, vi hade varit själva i vårt rum när vi gick och la oss men varje timme fylldes det på med er personer. Och jag vaknade såklart så fort nån kom in i rummet… Men men.. Det är så det är att bo på hostel..

Bussen mot Kambodja var i tid och det gick smidigt att ta sig över gränsen. I Phnom Phen bytte vi buss och åkte vidare söderut mot kusten. Det tog cirka 6 timmar. Utanför bussfönstrerna gled vardagslivet förbi. Jag satt och lyssnade igenom gamla spellistor på min ipod och läte lite ur en Dalai Lama bok (det hör ju likosm till en asien-resa som denna, att försöka bli lite spirituell, så jag börjar med Dalai Lama tänkte jag).  Landskapet utanför var vackert och lantligt, vattenbufflar och kor  gick lösa längs med vägen och stora fält beredde ut sig. Solen började sjunka vid fem tiden och färgade himlen röd. I kvällsljusen såg bergen i fjärran nästan blåa ut och på fälten beredde en dimmig rök ut sig…  Eldar tändes längs med vägen och doften av rök letade sig in i bussen. En stillhet vilade längs med vägarna. Så kom vi fram till Sihanoukville. Checkade in på vårt enkla hotell som ligger inrymt precis ovanför en bar som visar fotboll. Två sängar, en fläkt och en gammal tv. 

 Kommande två dagar skall vi förhoppningsvis tillbringa på stranden, vi får se vad Kamodja har att bjuda på..!

Som att lära sig cykla?

Jag tycker inte om att vara dålig på saker och ting. Den som känner mig vet att jag är tävlingsmänniska ut i fingertopparna. Jag tycker därför inte heller om att vara nybörjare. Men (vad som kan tyckas lite motsägelsefullt kanske) så älskar jag nya utmaningar. Och jag tror att min längtan för att utmana mig själv är större och starkare än min rädsla för att misslyckas, så jag kastar mig gång på gång in i nya utmaningar med enda mål: Att till fullo behärska konsten av att rida, klättra, vindsurfa, surfa, dyka, åka snowboard etcetera. Vissa saker med bättre resultat än andra. Mitt senaste mål var att lära mig Kitesurfa. Jag signade därför upp på en kurs här i Mui Ne, några timmar om dagen under tre dagars tid. Det här med Kitsurfing var lite svårare än vad jag trodde. Jag tänkte att det var väl mest upp med Kiten och börja åka.. Nu måste man ju emellertid lära sig att kontrollera Kiten också och med Vietnamesiska instruktörer med något bristfärdig engelska, samt utrustning som lämnade en hel del över att önska var det inte helt enkelt... Men steg för steg lärde jag mig kontrollera draken allt bättre och så idag var det dags att försöka komma upp på brädan. Jag kämpade, misslyckades, blev uppdragen åt fel håll, dränkte mig själv, instruktören och Kiten, kämpade mig upp och tillslut, tillslut stod jag där och surfade. Känslan var oslagbar. Eller ja, det var samma härliga kick som jag alltid får när jag lyckas med något nytt, en kick som är underbart härlig, som gör allt slit så värt! Efter några mer eller mindre lyckade försök var Kiteskolan slut för denna gång, men jag är såld. Det blir definitivt mer i sommar, för jag ska lära mig detta, jag ska behärska Kiten till fullo och sväva fram över vattnet...

Idag var sista heldagen här. Imorgon ska jag tillbringa förmiddagen med att försöka sola bort "bonnebrännan" jag lyckats få under mina kitesufingsbravader. Imorgon eftermiddag åker vi tillbaka mot Ho Chi Minh och därifrån vidare mot Kambodja. Vi har ganska öppen planering för tillfället, vi får se vad kommande veckan har att bjuda på. Vi har i alla fall haft tre riktigt härliga dagar här, vi avslutade vårt besök med middag på stranden i solnedgången, åt grillad fisk och drack mangoshake.. Vad vi betalade? Cirka 20 kronor per person.

Ryssar och Kitesurfing!

Alla som någon gång befunnit sig på Koh Lanta, eller i Au Nang i Thailand känner till den skumma och nästan overkliga känslan av att om man sluter ögonen och bortser från den tryckande hettan hade man nästan lika gärna kunnat befinna sig på Tylösand, snarare än på en helt annan kontinent, väldigt många mil hemifrån. Det enda man hör runt omkring sig är nämligen svenska! Nu befinner vi oss emellertid inte i Thailand, utan i Vietnam, och istället för svenskar överallt så vimlar det här av ryssar. Jag har aldrig träffat så många ryssar på en och samma plats förut. Alla restauranger, hotell och resekontor har dessutom ryska skyltar och rysktalande guider. Som sagt.. Ganska annorlunda och det känns ju fortfarande lite mer exotiskt med skyltar på ryska än på svenska, så det gör inte så mycket...

Vi kom hit til Mui ne som ligger utanför Phan Thiet, igår kväll. Blev väldigt positivt överraskade (läs lyriska) över vårt hotell som verkligen är ett hotell och inte ett skitigt hostel (lite flashpackers är vi nog). Vi har varsin säng (ganska hård, men man kan ju inte få allt här i världen) och ett stort och rent badrum med riktig duschkabin och mjuka fluffiga handdukar. Kan inte bli bättre. Dessutom är det ljuvligt tyst på natten, något vi inte blivit bortskämda med under dagarna i Ho chi minh och frukosten bestod av massa olika godsaker och inte enbart av ägg och vitt bröd(vilket varit standard senaste månaden)... Vi bor bara nån minut från stranden, som är fin.

Här i Mui Ne vimlar det inte bara av ryssar utan även av kitesurfare (inte för att det enda utesluter det andra man kan ju vara ryss och lite surfare antar jag... )Jag har aldrig sett så mycket Kitesurfare förut, någonsin. Det tolkar jag som ett tecke på att kitsurfing är bra här så därför bestämde jag mig för att ta tag i min egna kitesurfingskarriär. Sagt och gjort. Jag signade (efter en hel del letande och jämförande bland de olika skolorna, man vill ju inte bara ta första bästa)  upp mig för 7 timmars lite lektioner. Än har jag inte fått plaska i vattnet, utan bara leka med draken på stranden. Imorgon ska jag emellertid vara mogen för att ta nästa steg och ge mig ut i vågorna.. Vi får väl se hur det går! Vi ska emmellertid börja dagen redan vid 4.30 för en soluppgångstur och titta på fiskebyar och sanddynor. Därför blir det en tidig kväll ikväll och nu ska jag krypa ner i mina rena vita lakan och titta på filmen Kite runner, känns passande efter dagens bravader!

2012!

Nytt år, nya möjligheter! 2011 var fantastiskt på så många sätt och 2012 har mycket att leva upp till! Jag är dock övertygad att det har all potential att bli riktigt bra!

Nyår tillbringades med ett besök i Cu Chu tunnlarna. Vi fick lite blandad känsla av detta besök. Samtidigt som propaganda filmer visades från krigstiden (från Vietnams synvinkel) så fanns det även skjutbana där man kunde prova att skjuta med AK47 (eller vad det nu heter, jag är inte så bra på det där med namn på skjutvapen, har aldrig varit ett av mina stora intressen) samt en amerikansk pansarvagn  som man kunde klättra upp på och ta bilder på.. Ja vet inte, det kändes bara lite motsägelsefullt och alldels för iscensatt, som om personen som planerade själva området tänkte på vad de tror att turisterna vill ha och glömde bort själva meningen med platsen och istället slängde in lite random kastat in aktiviteter. Det var ändå intressant att ha varit där, jag kröp i tunnlarna, inte speciellt långt, men tillräkligt för att känna hur instängt det kändes.

På kvällen gick vi ut och åt en riktigt god middag på en fin restaurang och tolvslaget tillbringades på en rooftop bar på ett av de finare hotellen här i Ho Chi Minh, där vi drack drinkar och mousserande vin. En riktigt bra kväll alltå. Nyårsdagern var lite mindre aktiv. Dagen spenderasdes i sängen, med tre olika filmer som vi köpt för några kronor på gatan, samt snacks. Vi lämnade bara rummet för att äta och fylla på snacks frådet. Väldigt mysigt och ganska välbehövligt. Ibland tror jag att man behöver en dag utan massa upplevelser, för att kunna smälta både allt man varit med om, men även för att samla nya krafter inför de kommande två veckorna vi har kvar på denna fantatsiska resa.

I dag har Lina tagit sin tredje rabies vaccinations spruta. Vi började morgonen på Saigon General hospital. Det var en väldigt spännande upplevelse. Kändes som ett menalsjukhus från 30-talet alternativ en dålig veterinär klinik från sovjettiden. Smutsigt, inte en människa som pratade ett ord engelska. Det visade sig i alla fall att de inte hade verorab, sprutan som Lina behövde. Vi fick en adress nedklottrad på ett papper, hoppade in i först bästa taxi och åkte dit. Det visade sig vara en högeffektiv klinik och det tog bara några minuter innan Lina var vaccinead och klar. Nu har hon bara två sprutor kvar, en i Bangkok och den allra sista i Sverige. Efter denna spännade upplevelse åte vi vidare till Ho Chi Minhs China town. Det var väldigt intensiv. Vi hamnade på den lokala markanden och det var en av de mest intensiva marknaderna jag någonsin besökt (och jag har besökt en hel del marknader i mina dar.. ). Människor överallt, leveranser skrikande människor och massa skum mat. Vi stannade en stund men båda kände att det var lite för intensivt för oss denna dag så vi åkte tillbaka till vårt hotell och checkade ut. Nu sitter vi och dricker kaffe och om några timmar bär det av mot Pan Thiet, där vi hoppas på några härliga stranddagar och förhoppningtsvis lite kitesurfing!