Panik.

Det är tre veckor till att min uppsats ska in och jag har knappt skrivit ett ord på den. 

Jag ligger hopplöst lång efter i min tidsplanering. 

Jag känner inte igen mig själv!

Kommande tre veckor kommer inte att bli roliga. Alls.

Jag hörde om nån som hade skrivit sin uppsats på två veckor och då tänkte jag att aldrig skulle väl jag sätta mig i den situationen. Det visade sig att det skulle jag visst.

Just nu oroar jag mig på riktigt för att uppsatsen ska bli klar i tid. 

Ändå finner jag inte inspirationen och motivationen. Ändå måste jag kämpa med varje ord som jag skriver, varje mening som jag läser, varje stycke som jag markerar. 

Ändå vill jag hellre dra en filt över mig än att förkovra mig i de teorier som uppsatsen ska bygga på. 

Som sagt. Tre jobbiga veckor börjar nu. 

1,2,3 på det fjärde sa det ske, på det femte gäller det.. på det sjätte smäller det...

Dagens utmaning...

Dagens utmaning var att ta mig från min lägenhet i Östra Torpa, till mina föräldrars hus i Öjersjö, via Vildmarksleden. Det kändes som en lagom söndagsutmaning när man suttit och transkriberat hela morgonen.

Ibland är det det absolut bästa som finns. Att snöra på sig joggingskorna och ge sig ut i skogen. Där allt är tyst och lungt och naturen härskar...

Det tog mig cirka en och en halv timme att hika/power walka/lunka mig fram till mitt barndomshem. Solen sken och det kändes äntligen som vår på riktigt. Vilket det verkligen borde göra, det är ju slutet av april för tusan!

När jag kom hem till mina föräldrar bjöds det på grillad kyckling. Underbart... Och jag kände mig så där härligt slut i kroppen efter ett gott terräng lopp (eller vad man nu ska kalla det när man lunkar fram med sin alldeles för otränande kropp över stock och sten.. :-P)

I veckan måste jag lägga in ytterligare en växel i mitt uppsats skrivande. Men jag har besämt mig att jag ska vara galet positiv. Jag orkar inte bryta ihop lika många gånger som jag gjorde förra veckan. Det här ska bli en bra vecka, en riktigt bra vecka!

På väg!

På väg mot Kina!

Nu sitter jag på femmans spårvagn, med förväntan i magen. Min svarta QuickSilver väska som jag köpte i nya Zeeland för över fyra år sedan är självklart med. Tänk om jag hade vetat då, när jag panikköpte väskan i Aukland, vad vi skulle vara med om tillsammans.. Jag och min resväska... Jag har varit väldigt lugn inför resan. Har inte känts konstigare än att åka på weekend.. Nu börjar det dock pirra på riktigt. Åh vad jag älskar den här känslan!