Karin Wallén, en av mina absoluta favoritkrönikörer skriver i Vagabond om kärleksförhållande med städer. Jag känner igen mig så otroligt väl. Vissa städer lockar, andra tar det ett bra tag innan man känner sig hemma i och somliga städer blir man blixtförälskade i.
Jag är ganska anpassningsbar. Det tar inte allt för lång tid för mig att känna mig hemma i en ny stad. Att vandra runt planlöst är något av det bästa som finns och de där tillfällena då man kan sätta sig och ta en kopp kaffe och titta på människor är fantastiska... Att gå vilse i några timmar för att sedan hitta tillbaka dit jag började och hamna "off the beaten track" som det så fint kallas och se hur vardagslivet går sin gilla gång för människorna i staden är spännande. Att låtsas att man är en av dem och att staden är lika mycket min som den är deras sätter lite extra krydda på resandet.
Göteborg har alltid varit hemma, det är en stad som jag alltid tagit föregiven. Sedan jag flyttade söderut till Helsingborg har dock jag börjat se Göteborg med nya ögon. Staden känns betydligt större nu när jag bara besöker den då och då. Att vandra mot Heden genom Vasastan en sen försommarkväll och känna doften av syren och sommarnatt blandas med ljuden från en spårvagn är oslagbart, det är hemma. Samtidigt har även Helsingborg kommit allt bli en stad som jag ser som hemma. GA torg, Gröningen, Viskängen är platser som alla på något sätt har blivit en viktig del av mig och mitt liv.
Även ute i världen finns städer jag har gjort till mina. Valencia var svårflirtad. Två veckor tog det innan jag föll. Den första tiden var det kallt och regnigt. Min väska blev stulen stulen och jag kämpade med spanskan. Men så kom värmen och jag slapp ligga vaken och huttra om nätterna och innan jag viste ordet av så var staden min. Kärleksrelationen var ett faktum.
Mitt första möte med Auckland på Nya Zealand var inte heller speciellt hett. Inte mitta andra möte heller för den delen. Vi var fattiga backpackers som inte hade råd att äta på restaurang och som var mer sugna på sydöns äventyr. Aukland kändes som ett nödvändigt stopp på vägen. Men jag kom tillbaka och då såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Underbara människor, bra uteliv, underbara restauranger. Inom loppet av en vecka hade jag skaffat mig en kaffebar, ett aw-ställe, ett supermarket.. Jag blev kiwi innan jag själv visste ordet av. Förhållandet var kort med intensivt och efter två månader var det dags att lämna staden.
Sydney kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kommer ihåg hur Hanna och jag vandrade längs med strandpromenader, drack drinkar i Darling Harbour och sa till oss själva att här ska vi plugga eller jobba en dag...
Sen finns ju alla korta förhållanden, de som knappt hann börja innan de slutade. New York var lika kosmopolitiskt som jag föreställt mig, Rio var exotiskt och lite farligt men lockande, Havanna slitet men vackert och salsa rytmerna kändes ända in i själen, dygnet runt, var man än gick. Parimaribo var oväntat, Queentown en adrenalinjunnkies dröm, Singapore multikulturellt och fascinerande. Jacksonville tråkigt och Charleston charmig. Charleroix var grått, London mysigt, Papetee smutsigt.
Alla dessa städer har präglat mig och min syn på vad jag vill ha, vad jag söker i en stad. Jag gör listor och funderar. Kommer jag någonsin slå mig ner för gott någonstans? Snart ska jag ut på resande fot igen och lämna syrenerna och spårvagnarna i Göteborg. Snart ska jag uppleva nya kärleksförhållanden med nya städer. Oj vad jag inte kan vänta!
Fair winds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar