Framme i Melbourne. Det är kallt. Jag känner mig ensammast i världen där jag sitter på Starbucks och försöker värma mig med en gingerbread latte. Julsånger spelas i bakgrunden. Hela Melbourne är dekorerad i rött och grönt. Jag känner mig lite halv miserabel, jag skulle följt med Lina till Nya Zeeland. Men istället sitter jag här själv. För sent att ånga sig nu.
Jag ankom vid tre tiden, jag älskar känslan av att landa i en nya stad. Man ser hur byggnader tonar upp sig i fjärran och vet att där väntar nya erfarenheter och upplevelser. Jag tog bussen från flygplatsen in till Stan, bytte till spårvagn(!). Som Göteborgare måste jag ju säga att jag känner mig ganska hemma. Hittade till mitt hostel utan problem. 12 bäddsrum. Back to the hostel life.
Gick ut en sväng på stan, allt är nytt, så mycket att titta på. Men så när man sätter sig ner så inser man hur ensam man är då blir det plötsligt ganska jobbigt. Jag har vant mig att alltid ha människor runt omkring mig, ja nästan börjat ta det för givet under de senaste fyra månaderna. Och så plötsligt är själv i en främmande stad. Det var ju inte så här det skulle kännas första dagen på äventyret.
Och det är inte det att jag har hemlängtan. Jag vet inte vad jag längtar efter. Jag vt bara inte var jag skall börja... Men nu ska jag ta tag i mig själv. Hitta reseglädjen. Den finns där någonstans, det vet jag. Det har nog bara gått och gömt sig tillfälligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar