Man kan inte lyckas jämt.

Torsdag. Alla studenters officiella partydag. Om det så är  i en röd stuga på Öckerö, Top floor på Sticky Fingers i Göteborg, Villan i Helsingborg eller Melbas i Surfers Paradise. Är  man student så är torsdag lika med fest. Så är det bara. Men det blir inget med det för mig ikväll. Istället ska jag göra mig en riktigt stor kopp te och gräva ner mig i mina essäer och case studier. Ljuva tider.

Idag har varit en lång dag. Den började bra med en härlig morgonpromenad längs med stranden i solskenet. Det var en helt perfekt sommarmorgon (eller vårmorgon om man ska vara korrekt och hålla sig till de australiensiska årstiderna). Fortsatte dagen med lite plugg inför den stundande turism tentan. Åkte in till skolan vid ett-tiden. Det kändes ganska bra, jag kände mig hyfsat redo för min första (och enda för den delen) mid-term-tentan vid Griffith. Kom in till klassrummet och tentan delades ut. Kändes okej. Sen slog paniken över mig. Jag kom inte ihåg någonting och orden ville inte komma till mig alls. Orden, som jag brukar lita blint på när jag inte är säker på ett svar.Orden som alltid hjälpt mig att nå ett steg längre. De fanns inte där.

Kanske berodde det på att det var första tentan på engelska, kanske på bristen på luft i klassrummet, kanske på bristen på tid. Minuterna sprang iväg. Jag läste fråga efter fråga, visste inte hur jag skulle formulera mig. När det var tio minuter kvar hade jag inte ens börjat på den avslutande essä frågan.  Fan. Tiden rann ut. Jag var grymt besviken. Framförallt på mig själv.

Men kan inte gå och gräma sig. Gjort är gjort. Man kan inte lyckas jämt. Att misslyckas, komma igen och lära sig nått tror jag är viktigast av allt. Så jag beslutade mig för att skippa min entreprenörs tute (vilket är ganska drastiskt för att vara mig, jag missar ju aldrig en tute eller lektion om jag inte måste) och bestämde mig för att göra det som är allra bäst när man är riktigt besviken (nej inte dricka en flaska rödvin) . Jag gick till gymmet och tränade bort all frustration, Det var väldigt skönt.

När jag skulle ta bussen hem råkade jag hoppa på fel buss. Eller ja. Rätt buss åt fel håll. Det enda jag såg var siffrorna 709. Inte vilken riktning bussen faktiskt körde i. Kom på mig själv ganska snabbt och hoppade av vid nästa station. Såg bussen jag egentligen skulle tagit glida förbi. Oups. Det var sista bussen för kvällen. Fick gå tillbaka till Griffith. Där fick jag stå och vänta på rätt buss. Min lärare från entrepreneurklassen (som jag precis skippat till förmån för gymmet) väntade på samma buss. Jag kände mig jätteskyldig, som ett barn som precis blivit upptäckt med att göra något  riktigt busigt. Hade dåligt samvete hela vägen tillbaka. Jag ska aldrig mer missa en tute Ben. Jag lovar.

Så. Nu har jag skrivit av mig lite frustration. Nu kan jag börja vara lite produktiv.